Och jag vill definitft inte gå till helvete från helvete.
Det är som att simma men inte komma någon stans.
Jag sitter och gråter. För jag älskar dig.
Och hatar min famlij.
Dom enda jag lever för är:
Carl-Henrik ♥
Joanna ♥
Fredrik ♥
Therese ♥
Rikke ♥
Ni håller mig i liv. Ni får mig att finnas.
Ni får mig att känna mig älskad.
Det finns inget annat som håller mig i liv.
Jag hatar livet.
Vill bara försvinna från världen
5 personer! 5 hjärtan! 5 som förstår mig!
5 personer som vill att jag ska leva.
5 personer i världen som har ett hjärta att ge kärlek med.
För alla andra hemma bara hatar och hatar.
Allt hat i världen?
Varför hatar vi människor så mycket?
Varför finns det kärlek och hat?
Varför är livet så svårt?
Varför kan vi inte bara leva utan kärlek och hat?
Utan allt krig.
Utan all mobbning.
Utan kärleken.
Ohhh fuck vad jag saknar dig.
Fuck vad jag bara vill slänga en sten i marken så den går sönder.
Jag vill bara att du ska veta att jag lever och att jag älskar dig med hela mitt hjärta.
Att jag inte orkar av mer i livet.
Att jag bara vill ta en kniv och stoppa den i hjärtat.
Att bara hoppa ned från en klippa och dö.
Att bara bli skjuten av en pistol-
eller bara att få någon allvarlig sjukdom och dö.
Mitt liv bara rasar ned.
Det ända som går upp är solen på morgonen.
Jag trodde aldrig på mig själv-
Och aldrig nu heller.
Och att man kan sakna en person så mycket går inte att beskriva!
Det finns inga ord som räcker till saknaden jag har till dig!
Och kärleken mellan oss är som en värld.
En egen värld och ingen kan stoppa oss till sammans.
Jag skulle aldrig kunna säga ifrån.
Skulle aldrig våga höja rösten och säga till dig.
För jag ser upp till dig.
Och jag vet att jag älskar dig FÖRJÄVLA mycket!!

Och förlåt för att jag inte fanns där när du gick.
Nu lämnar vi det gamla bakom oss, och lever i en värklighet-
Som inte är sånt man vill leva med.
Men nu så ska jag sluta skriva deppiga saker.